Drömmar och filmer i februari

4 februari, 2012

Sommardröm från FåröJo, det blir nog såhär igen. Himlen kommer inte att vara isgrön på morgonen, termometern kommer inte att visa minus 14, träden kommer inte att spreta nakna mot skyn (fast de är vackra så också), stenarna kommer inte att vara frostklädda utan ljumma av lagrad sol. Det blir nog så. Den här bilden togs sommaren 2010, en välsignad julidag vid en av mina favoritplatser, Helgumannen på Fårö. Kargt och vidunderligt är det där.

Men nu är det filmfestival, den värmer också. Min vana trogen har jag mest valt eländesfilmer, igår såg jag Maj Wechselmans dokumentär om Fukoshima och Ringhals. Hon är lika arg som vanligt, det är härligt med människor som vill något. Och som handlar efter det. Det finns mycket att vara förfärad över på kärnkraftens område och hon hutade åt oss efteråt: GÖR NÅGOT! sa hon. På onsdag granskar Janne J Ringhals i SVT, det ska bli intressant.

Margin Call har jag också sett, en spelfilm om 2008 och den ekonomiska kraschen på Wall Street – blev fascinerad, är fascinerad av det där med värden, hur de fabriceras, fantiseras fram av de som anses som de allra smartaste. Hur vi andra tvingas in i systemen, dras in i spelet på börsen via pensionerna och bankerna. Four Horsemen var en sevärd dokumentär på samma tema – de fyra ryttarna som förebådar apokalypsen. Imperier brukar finnas i 250 år, sedan rasar de. Västvärlden visar många tecken på att det är mot raset vi går.

Som sagt, en radda feelbad-filmer. Men också den bitterljuva En gång om året, regisserad av Gorki Glaser Müller. Om magnetismen som kan uppstå i livet, känslor som inte passar in och som vi inte vet vad vi ska göra med. Där kan man vara. Gorki skildrar det fint, Gunilla Röhr är strålande.

Idag kör jag en sista filmfestivalvända, passerar Båtmässan på vägen till Bergakungen. En vårtecken i den bitande kölden, båtmässan. Det kommer att hända. Snart svallar havet öppet, snart blommar vitsippsbackarna igen.

Postat i Kärnkraft, film, sommar | Inga kommentarer »

Peppa kroppen

27 januari, 2012

Nu har jag använt Träning-spellistan på Spotify och gett musklerna lite pepp. Det är ändå vidunderligt att kroppen ännu bär! Efter alla dessa mil! Alla branta backar upp och ner, alla gropar och långa rakor och vindlande stigar. Alla fall, alla upp-igen, alla klättringar med blödande naglar.Vägen kunde förstås varit oändligt mer strävsam – jag kunde varit flykting, åkt i containrar, gått till fots genom berg och öknar, kunde varit hemlös, sovit i trappuppgången här istället för i min kära lya. Svultit i Sahel när torkan slagit till. Trampat omkring i giftiga färgbad i Indien och Bangladesh. Livet serverar många olika utgångslägen.

Dock, även här i  slits man efter ett halvt sekel och behöver en smula underhåll. Jag gjorde hjulningstestet i somras och det funkar ännu, men det kräver nog mer och mer träning (och inga brutna radius i halkan) för att kunna fortsätta med sånt. Neej, det är inte det viktigaste i livet att kunna hjula men det är gött! Att se att det finns där. Kroppen bär minnena av de rörelser vi lärde en gång. Och jag tränade ju rätt flitigt. Så nånstans i muskelminnet finns handvolterna och försöken till flickflack – ska dock lämna dem där. Försökte mig på en bakåtkullerbytta, ouppvärmd, för några år sedan och det resulterade i en prima nackspärr…

Men den snälla kroppen är värd lite omtanke. Så några låtar på Spotify – två Creedence och en Neil Young bl a – och ut med yogamattan. Billigt och bra.

Och nu är det dags för filmfestival!

Postat i Okategoriserade | 2 kommentarer »

Tips i januari

13 januari, 2012

Januari är inte kul – lång, kall, mörk och fattig brukar den vara. Kall kan i år möjligen bytas ut mot blåsig. Gör inte saken bättre, direkt. Men här kommer en lista på diverse som fyller tiden med värde och lyser upp så som himlen gjorde för en liten stund sedan. Även januaris soluppgångar ska få sig en bild – just nu slog en solfläck upp på min sovrumsvägg. Fint. Tack. Ännu en morgon fick jag.

Att läsa: ”Anticancer – ett nytt sätt att leva” av läkaren David Servan-Schreiber. Handlar om jordmånen för hälsa respektive för ökad risk att cancercellerna som cirkulerar i oss ska få fäste. Mycket intressant.

Den gamla fina ”Gå ditt hjärtat leder dig” av Susanna Tamaro. En liten pärla som jag påmindes om på skrivardagen i söndags. Läste ut den inatt när jag inte kunde sova, bra sällskap.

Och så programmet för Göteborg Filmfestival – många godbitar där! Lite dyrt per biljett i år, tycker jag, men en hel del filmer blir det.

Att lyssna på: Miljöprogrammet ”Klotet” i P1 är alltid hörvärt. Datorlyssnade häromdagen på årskrönikan och slungades mellan hopp och förtvivlan, både över det som händer och hur det skildrades. Exempelvis att risken för större fossila utsläpp med nödvändighet finns när kärnkraften ifrågasätts och stängs, som i Tyskland. Att utvinning av gas och olja via den vedervärdiga crackningen och oljesanden skulle öka på grund av det goda initiativet avstängning av reaktorer. Bullshit, säger jag. De krafter som vill föröda marker och vatten gör det ändå, de hejdar sig inte med mindre att det förbjuds. Förnybar energi, effektivisering och energisparande ökar om pengar läggs på detta. Om politisk vilja finns. Och det kan gå fort. Blev också livrädd av att höra att miljoners miljoner pumpas in i stora tekniska experiment som de nyfikna forskarna nu tror ska fixa till klimatet; att spruta upp svavelpartiklar i stratosfären! Resonemang bland de rika och mäktiga (kan man tänka sig): Jojo, vi påverkar säkert klimatet men se till att folk tvivlar så det inte blir nån samlad reaktion mot oss – bra det där med IPCC-mailen, perfekt. Och så har vi  ju några inhyrda professorer som är skeptiker, så tvivlet underhålls. Vi kör vidare, folk köper det, folk vill fortsätta som förut. Men vi kan ju kolla om vi kan göra nåt annat, då tar vi makten definitivt. Är inte svavel bra, vulkanutbrott sänker ju temperaturen! Kom igen, grabbar, vi testar!

Mer lyssnande som lugnar efter detta: Den fantastiska Ane Brun.

Att titta på: Har snöat in på  ”Mordkommissionen” (Rejseholdet) som jag köpte en massa avsnitt av i somras. Bara danska i huvudet just nu…jag vet, jag är knäpp. Men den är riktigt välgjord.

En fin dansk serie till som gått i veckan: ”Hundra procent bonde”. Uppfriskande. Man kan leva på olika sätt.

Såg också ”Underkastelsen”  av Stefan Jarl igen när den repriserades häromdagen på SVT. Den är skrämmande och med det patos som Jarl alltid har.

Ett tips till om ni missade den på tv: ”Inside Job”. Say no more.

Sådär. Lite att fylla januari med. Om en månad har det ljusnat betydligt och om en månad till kan den vackraste sången höras, då börjar det om.

Postat i Kärnkraft, film, glädjeämnen, klimat, radio | Inga kommentarer »

Landet som borde vara

3 januari, 2012

Fina filmen av Peter Gerdehag, Landet som inte längre är, gick på SVT häromkvällen. Vacker och sevärd är den, finns säkert på SVT Play. Den handlar om en gård i Småland som, så länge det var möjligt och familjen mäktade med, drevs som gårdar gjorde innan industrijordbruket tog över. Det vill säga med tiotalet kor istället för flera hundra, kor med namn, kor som släpptes på skogsbete och som kom tillbaks i kvällningen för att mjölkas. Kor som klappades om och pratades med och som fick leva ett värdigt koliv. En gård med små åkerlappar som vårdades och där hästhovar hördes oftare än mullrandet från maskiner. Hårt slit med höskörden, krökta ryggar och värkande höfter, men så var också ägarna bortåt 80 år.

Det känns konstigt att den formen av vård av jord och djur betraktas som museal. Att industrierna är det normala. Att 250 000 höns finns på samma ställe, att grisar trängs i kättar där de knappt kan vända sig, att kycklingar avlas fram som inte kan bära sin egen tyngd. Att antibiotika är en naturlig del av fodret. Att Brasiliens skogar offras och blir till tungt giftbekämpade sojabönsodlingar så att djuren i Sverige ska växa fortare och ge mer mjölk.

Via Naturskyddsföreningens hemsida läser jag en blogg som heter Linn har ordet. Hon skriver om att matproduktionen minskar på grund av KRAV-odlingen, eller om det är för att färre bönder finns, det framgår inte riktigt vad som är vad. Javisst, det pressas inte grönt ur jorden när den odlas utan konstgödsel och bekämpningsmedel. Det växer. I sin takt. Å andra sidan lever jordarna, maskarna är kvar, växtföljd tillämpas, som i alla tider. Det är att odla konventionellt enligt min mening. Det är det andra sättet som är nytt, det är det som borde märkas upp i hyllorna.

Att få fler sysselsatta med odling är ingen utopi. Både till husbehov och som försörjning skulle det gå, det är jag övertygad om. Men då får bidragssystemen göras om och vi som konsumenter vara lite mer eftertänksamma kring vad vi köper. Kunniga. Veta vad som skiljer ekologiskt odlat från det andra. Gå in på Naturskyddsföreningens hemsida och läs, där finns massor av fakta!

Landet som inte längre är, är kanske landet som borde vara.

Postat i djurhållning, ekologiskt, kor, odling | Inga kommentarer »

Mot det nya

2 januari, 2012

Jaha. Nu har vi klivit över gränsen och är ute på okänd mark. 2012. Detta ödesmättade årtal, många berättelser kring just det här året finns. Vi får väl se . Och göra vårt för att styra i riktning mot kärlek och medkänsla med Jord och medvarelser. Finns det ”en enda väg” så är det den.

Jag drog ett kort i en fin kortlek som jag fick av goda vänner för många år sedan. Det passade att göra det igår när jag vandrat i Slottskogen och hämtat mig lite efter dansfesten på nyårsafton  (tack, Kerstin och Henry för härligt kalas!). Sacred Path kallas korten, som har en tillhörande bok med berättelser om den indianska ursprungsbefolkningen i Nordamerika och deras visdom. Jag fick kort 24 igår. Det heter Council Fire och har underrubrik Decisions. Kapitlet handlar om hur  man samlades till rådslag vid elden när viktiga beslut skulle fattas. Det fanns olika councils, med var det något som rörde hela stammen samlades Council of Chiefs och det var inte vem som helst som fick vara med där. Det krävdes ”many years of being truthful, brave, compassionate, sharing, a good listener, a fair judge, a discreet councelor and honored Tribal member” för att få en plats i den eller någon annan av councils.

När man samlades var det viktigt att alla personliga bördor lämnades utanför cirkeln. Allas förmåga att finna lösningar plockades in i cirkeln. Inga tvister mellan medlemmarna fick plats – stridsyxan begravdes innan den heliga pipan gick runt. Parlamentariska metoder användes; när Talking Stick överlämnades till någon hade den personen ordet och övriga lyssnade. När alla talat genomfördes en omröstning. I boken kommenteras att Benjamin Franklin och Thomas Jefferson tog till sig dessa demokratiska metoder när de besökte Iroqouis Peace Confederacy och satt i en council med klanmödrarna. De skrevs in i den amerikanska konstitutionen.

Innan besluten fattades hedrades det som kallas All Our Relations. ”Great Mystery and Mother Earth are asked to add their wisdom to the Council Fire”, som det står. Allt naturens liv ingår där . ”the Stone People, the Standing People, the Cloud People, Grandfather Sun and Grandmother Moon”.

Det där kanske också skulle skrivits in i konstitutionen, och i våra grundlagar. För finns det grundlagar så borde alla som bor här, all förutsättning för liv, vara en del av dem. Då skulle det se annorlunda ut. Om våra ledare valdes utifrån de egenskaper som Council Fire-medlemmarna skulle ha, då skulle det se annorlunda ut. Om vi öppnade oss för släktskapet mellan oss alla, då skulle det se annorlunda ut.

Mycken visdom finns. Låt den som har något att säga som leder mot kärlek och medkänsla, även med djur och träd och vatten, låt den få Talking Stick. Och må vi lyssna. Och handla.

Postat i Ett nytt år, Kärlek, djurhållning, natur | Inga kommentarer »

Stormar i tystnad

26 december, 2011

I USA har de haft tolv naturkatastrofer 2011, åtta-nio fler än de brukar ha. Orkaner, översvämningar, skogsbränder. Även 2010 drog ovädren fram över kontinenten. Fem år tidigare for Katrina in över New Orleans. Såhär kan man sammanfatta det journalisten Mark Lynas har skrivit i sin bok Sex grader om exempel på vad som händer när vi nått en temperaturhöjning på 3 grader:

Superorkaner över Texas, klass 6  har införts – den femgradiga skalan räcker inte längre. Flodvågor och skyfall, Houstons skyskrapor faller. Likadant i hela cyklonbältet, svårare och tätare stormar. Australien blir obeboeligt, regnet uteblir, skogarna brinner. Amazonas torkar ut (om temperaturhöjningen överstiger 2 grader), förstörs av bränder, blir öken istället och temperaturhöjningen drivs på av detta, eftersom skogarna som tog upp CO2 är borta.

Och så vidare. Att en del av republikanerna inte går med på att det finns någon klimatförändring lär inte ändra på den saken. Det de åstadkommer är att vi absolut lär hamna där – eller ännu i ännu värre scenarier. Hörde just på Ekot att meteorologerna i USA inte ges några medel att forska och få fram varningssystem just på grund av politikernas motstånd mot att det verkligen händer. Herregud, hjälp oss.

Men det stormar här också, Dagmar hette hon i natt. Femtonmetersvågor mot norska kusten. Träd har fallit över vägar och spår. Det sitter människor på stationerna och väntar på tåg som inte kommer. I 80 000 hem är det mörkt. Mer är på väg.

Det var över 10 grader varmt på vissa håll i landet idag och i natt. Det har åskat flera gånger under december månad. År 2010 var ett av de varmaste åren på jorden sedan medeltemperaturer började mätas. Ändå har vi en bit kvar till 3 graders höjning, ”but we’re getting there”, som Bob Dylan sjunger. Det lär bli svårt att hålla oss under 2 grader när politiken är förlamad,  klimatmötena slutar i intet och utsläppen ökar.

Men det är inte precis så att det reflekteras så det hörs över det här, i landet Sverige heller. Hallå!! Vad säger Reinfeldt och Borg? Vad säger vi runt middagsborden? Vad skriver journalisterna? Klimatet är en död fråga har vi fått veta – den ekonomiska krisen har tagit över. Euron måste räddas. Som att det inte hänger ihop! Som att klimatkrisen inte bottnar i samma mekanismer! Suck.

Vi lär i alla fall få vänja oss vid Dagmar och Katrina och Gudrun och Irene och deras systrar. De låter sig inte hejdas.

Ändå – jag tror vi kan besinna oss, vara kreativa, förstå, göra något åt, det finns så många som vill och kämpar och GÖR. Jag tror. Vi kan, vi vill ju vara här, leva, älska, se barnen växa upp, njuta grönska och hav och luft och träd. Jag tror på lyckliga slut. På vändpunkter och visdom.

Fast nog log jag bistert åt några rader i inledningen av boken Quercus – ekens mångfald av Johan Lind; ”en rolig historia som i dessa dagar figurerar bland klimatforskare”, som han skriver:

Två planeter träffas i yttre rymden. Den ena planeten säger till den andra:

- Vad har hänt? Du ser rent ut sagt förjävlig ut!

- Jag vet, jag mår förfärligt, du kommer inte att tro det men jag har fått Homo Sapiens…

- Ajdå, stackare. Det är hemskt. Jag vet hur det känns. Men du kan alltid trösta dig med att det går över fort!

Postat i klimat, stormar | Inga kommentarer »

Mer jul

25 december, 2011

God fortsättning på julen! Den eftertänksamma och lugna juldagen är här. Paketen är avslöjade och kanske kan man sysselsätta sig med något av dem idag, medan den korta dan försvinner in i kvällsmörkret. Jag läste min fågelbok på tåget på vägen hem från Skåne – vann den i vår bästa julklappslek – en fågelbok med cd där jag kan höra hur de ljuvliga låter och äntligen få lite koll. Möjligtvis. Lära mig några fler läten, det är ju bara ett par tre månader kvar tills de kommer tillbaka och börjar sitt sjungande parnings- och bosättningsliv här igen. Åh! Längtar. Snart är julen över, sjunger Lundell och jag tycker det känns bra, det har vänt, vi går mot ljus igen.

Inte minst ska det bli skönt att slippa alla dessa jullåtar som proppas in i öronen överallt hela tiden. Mer jul med Adolphson&Falk är visst den mest spelade. Den är som gjuten. En 80-talsdänga som håller. Om att maxa. Mer, mer. Tänkte på det förut när jag passerade entrén till Nordstan och kikade in genom den öppna dörren till en gigantisk elbutik – där var fullt! Annandagsrean är flyttad till juldagen sen ett par år tillbaks. Japp. Eller rentav till dagarna innan jul! Jag rös ända in i märgen. Förstår inte. Det går inte. Att först jaga livet ur sig för att handla julklappar och sen, möjligen med uppehåll igår, kasta sig ut igen i gråvädret och in i konsumtionstemplen. Förstår inte. Vill inte förstå heller, tycker alltihop är rena vanvettet. Helt enkelt. Men det är ditåt vi manas, annonserna braskar, tv-reklamen tjatar.

Mer jul. Jag vill också ha mer jul om den är som den jag fått vara med om – lerig vandring med djur och mina allra närmaste igår förmiddag, eld i kaminen i vackra gamla huset, Idas mandelbollar och fantastisk rödkål. Och grönkål. Och grejer. Hundar att klappa. Roligt musikspel. En god natts sömn. Nästan alla var där, och han som inte var det, han var nog med oss i alla fall.

PS Vad stubben gör i den här texten, det vet jag inte riktigt. Men den är fin. Och kanske var den en gång en gammelgran. DS

Postat i Jul och nyår, Konsumtion | 1 kommentar »

Vilse i Botaniska

18 december, 2011

Amundön! Så tänkte jag när jag vaknade i morse och väntade in gryningen. Inget vindvrål på taket, inget smatter på rutorna, fjärde advent verkade lovande. Men sedan såg jag att det var nollgradigt och då blir klipporna hala därute, jag har halkat omkring där förr. Ändrade planer – Botaniska och en sväng i Änggårdsbergen fick det bli. Japp.

Jag har gått vilse på många ställen. Jag har gått vilse på Styrsö, i Stockholm när jag kom ut från bion på Hötorget på fel sida, jag har irrat inne på Hvitfeldtska när det begav sig och inte hittat ut och jag är fortfarande lite osäker på butiksordningen på Kungsgatan i Alingsås. Jag har sprungit vilse på terränglöpning i Skatås, på snitslad bana. Jag har ridit vilse (tillsammans med min vän Anne) bakom stallet. Nu har jag gått vilse i Botan. Det går inte? Nä, det trodde jag också. Men jag var wild and crazy idag och avvek från den asfalterade gångvägen in bland rhododendronbuskarna. Sen avvek jag ännu mer – från den breda grusgången in på en lite mindre, tänkte jag skulle snedda upp mot porten till Änggårdsbergsområdet. Riktningen var Klippträdgården. Små fina stigar ringlade hit och dit. Jag gick hit och dit. Sen blev det branta bergsknallar. Jag klättrade och tänkte att detta var väl inte riktigt meningen, tänkte på Amundön, som jag ju valt bort just för att berg är hala när det regnat mycket och det sedan fryst på. Jag trampade runt i blåbärsriset på spaning efter den vanliga gångvägen, nånstans måste den ju finnas. Kom upp på en knalle och hade utsikt ända hem. Tyckte att husen på Eldaregatan såg ut att hänga på trekvart, konstig vinkel var det, men vacker var stan även från det hållet. Fortsatte. Hittade fina små frusna pölar som jag kunde trampa på så att det lät sådär som bara tunn is kan låta. Klirr. På ett behagligt sätt. Ingen hade varit där före mig, det fanns många pölar att sätta stövelsulan på. Fortfarande ingen gångväg i sikte och inga stigar heller, bara berg och berg. Jag tänkte att det är ju tur att jag är hyfsat morgonpigg och att jag gav mig ut såpass tidigt. Det mörknar ju inte förrän halv fyra i alla fall, så jag hade några timmar på mig. Sen stod bänken där! Den fina bänken där man säkert kan sitta och svärma om man har någon att svärma med. Glad blev jag – dit måste väl en stig leda, från gångvägen? Nej, så måste det inte vara, märkte jag sedan. Men jag skymtade planteringarna, jag var på rätt spår. Så efter ett visst hasande nerför och med hjälp av snälla grenar på de dyrbara träden däruppe (de höll), så nådde jag civilisationen igen. Tack för det.

Och blev stående under ett japanskt korkträd. Uppe i dess vackra grenverk hölls trastarna, både björktrast och koltrast. Det frasade stilla om vingarna när de hoppade omkring, flaxade till för att hålla balansen och för att komma åt de svarta bärklasarna. De hade vinterkalas på – korkbär? Kan det heta så? Tysta, smidiga, målmedvetna, i fred med varann delade de på bären.Det var värt att gå vilse för att få uppleva det.

Efter äventyret tog jag mig mot Asien (det står så på skylten), vandrade stigen ner till odlingslotterna och rehabträdgården, hörde bäcken porla och tog mig utan missöden hemåt mellan de underbara gamla radhusen i Änggården och vidare över gångbron och Slottskogen till Masthugget. Markerna och jag och medmänniskorna såg nöjda ut över att för en gångs skull denna höst få slippa regnet och stormbyarna. En stilla fjärde advent i Göteborg.

Postat i fåglar, skogen, träd | Inga kommentarer »

Inte klokt

8 december, 2011

Nu har jag sett ännu ett program om hur våra gemensamma pengar flyter bort och ner i de så kallade riskkapitalisternas vida och djupa fickor. Stormen ryter utanför och jag ryter i den intet ont anande soffan och tänker på vad mamma Sonia skulle sagt. Vad hon skulle tyckt om det land hon var med och byggde, om den skola hon var så glad fanns för oss. Vad hon skulle tyckt om Carema & co som skor sig på vanvård av gamla människor, vad hon skulle sagt om det som kallas valfrihet. Hon hade inte varit nådig, Sonia Maria, och hon hade haft rätt.

Landet vi ärvde. Det som skulle vara för alla. Ett klokt, solidariskt bygge, där klyftorna mellan människor  skulle byggas mindre, inte växa till nån slags Grand Canyon. Det lyckades inte helt, verkligen inte, men vägen var vacker och riktig. Nu raseras allt. Och vad gör vi åt det? Hallå?

Inget annat land tillåter att skattepengar trycks in i ena änden av skolor och sjukhus och äldreomsorg och förskolor, tar vägen via stora koncerner och skatteparadis och sedan plockas ut som vinst. Givetvis tillåts inte det, inte ens i ett högerstyrt Storbritannien. Det handlar om våra gemensamma pengar. Det handlar om våra barn och unga. Det handlar om våra medmänniskor som blivit gamla och sjuka och behöver vård. Det får aldrig bli business. Nu visar sig också baksidorna, vad konkurrensen gör; fusk med betyg för att locka elever, fusk med närvarokoll för att behålla stålarna som eleverna genererar, datorer till eleverna, som det visar sig att de mest använder till dataspel, i alla fall på John Bauergymnasiet i Sundsvall. Ett danskt bolag har köpt den koncernen nu. I Danmark kan de inte göra stålars på utbildning, så de köper in sig i svenska skolan istället. Titta på UR:s Världens bästa skitskola på svt play. Gör det.

Inte var det väl det här vi ville?

Postat i skola, äldreomsorg | Inga kommentarer »

Kör!

1 december, 2011

När jag var liten sjöng jag i barnkören i Allhelgonakyrkan i Kortedala. Minns hur ledaren sa att man skulle hålla noterna och jag minns att man inte fick sjunga surrande ”J” utan det skulle liksom bara glida ur en. Jag reagerar fortfarande på om artister sjunger J på ”fel” sätt. Konstigt hur det sitter, det som matas in i en tidigt. Sedan var det skolkörer och ett tag i elvaårsåldern sjöng jag i Brunnsbokyrkans kör – vi fick betalt! Två spänn per rep, fem spänn per gig! Där började kapitalet rulla in. I samma veva ville min musiklärare Torsten att jag skulle ta sånglektioner hos honom och jag lydde. Jag lydde ofta på den tiden. Darrade in på den stora och främmande Rambergsskolan varje vecka och tyckte att alla glodde på mig. Det värsta kunde hända där; att de skulle tro att jag tyckte att jag ”var nåt”. Själva lektionerna var bra, han var duktig, han lärde mig sjunga intervall och jag kan nog fortfarande få ur mig en septima om det kniper. Ibland satte han på en skiva med operasångerskan Hjördis Schynberg för att jag skulle få inspiration (!).

Men det pinsamma med att tassa in i Rambergsskolan gjorde att det överst på min önskelista en jul stod: ”Att få sluta sjunga”. Det fick jag. Sen stod jag på händer  och slog handvolter i sju år.

Det där var en parentes. Körer skulle det handla om, det är magiskt med körer. Igår halkade jag in i ett Volvoevenemang i Vasakyrkan via min gamle pojkvän – 40 år sen, hjääälp – Stefan. En sydafrikansk ung sång- och dansensemble var på besök och sjöng tillsammans med Volvos egen kör och Triple and Touch m fl. Grym power, den stora kyrkan fylldes helt.

Den 19 december ska jag lyssna på Lust att sjunga-körens julkonsert, ser fram emot det. Jag har hört dem förut, inte minst häromveckan när jag fick gästa och sjunga en sång för dem i Annedalskyrkan och lyssna på repet. Bästa bästa Simon leder den kören.

Och för inte så längesen satt jag i Möllan och lyssnade på fina kören Aquarellen.

Mycket körer nu – och tänk att de båda sistnämnda verkar vilja samarbeta med mig nästa år och använda några av mina sånger! Det är ju vidunderligt. A dream come true.

Postat i Musik, körer | Inga kommentarer »

« Äldre inlägg