Nu läser jag Bodil Malmsten igen, hittade leopardboken på biblioteket igår. Lycklig, alltså och känner hur malmstenifieringen drabbar mig. Antagligen för att jag brottas med världen lite som hon gör. Det där som gör en vansinnig, eller borde göra det – att man kan stå ut med att veta att barn i Bangladesh arbetar barfota med att skrota fartyg och blir förgiftade av skiten där. Att det sker, att företag sänder sina fartyg på skrotning dit för att det är billigt och fast de vet. Att vi vet och inte vet vad vi ska göra åt det.
Listan över det som borde göra en galen är milslång. Vi vet. Vi vet att kvinnor och barn våldtas och mördas varje dag. Vi vet att vatten och jordar och skogar, själva grunden för vår existens här, misshandlas och förgiftas och massakreras varje dag. Vi vet att fängelser bågnar av människor som inte gjort något annat än att uttrycka sina åsikter. Vi vet att människor är mäktiga sådana vidrigheter som att tortera och mörda 15 000 medmänniskor och att stå alldeles stilla och uttryckslöst lyssna på en domare som räknar upp brotten och meddelar straffet. Vi vet att krig pågår nu och här, på den här planeten, vårt gemensamma hem. Och ändå klarar vi att leva på, att se bort, att vara lyckliga eller olyckliga i ”vår värld”, att reta oss på att äggen är för hårdkokta och att fel låt eller fel lag vann. Domarjävel, liksom.
Att vi inte blir galna. Eller är vi? Anpassningen och filtrerandet av intryck är människans välsignelse och förbannelse. Så är det. Men man skulle ju önska ett litet lyft av blicken ibland. Att det lyftet åtminstone innebär att vi kan säga tack för det vi är och har istället för att gräva ner oss i pseudoverkligheters pseudoproblem.
Galen kan man förresten också bli av att propagandamaskineriet, säkert finansierat av de mäktigaste bland de mäktiga, de räddaste bland de rädda, de girigaste bland de giriga, lyckats så bra med att så tvivel i människors sinnen om att vi orsakar förändring av atmosfären och därmed klimatet. De grävde fram ett par felaktiga slutsatser bland de tusentals sidorna i FNs klimatrapport, media nappade järnet, klimatskeptikerna drogs fram i ljuset och vips så stämde ingenting, antagligen stämde nog ingenting i rapporterna från världens ledande forskare, och troligen är det nog inte så farligt och var det inte det vi trodde och herregud vad skönt, vi fortsätter som förut. Bilen drar inte så mycket sopp, va fan, liksom, och flyget är ju lika billigt som förut, och hamburgarna kostar 10 spänn.
Måste det till en ny Katrina? Ett Tjernobyl till? En katastrof nära dig?
Och ändå. Trots allt detta så gläds jag ofantligt åt att lyssna på ett sommarprogram som det Tina Jansson hade häromdagen, jag gläds åt att vakna klockan fem och se solen gå upp över Göteborg, jag är lycklig över att skivan är på gång och över våra vackra dagar med musik i Glemminge, åt att Fårö finns med sina murar och stränga hus, sina overkliga rauklandskap och vida vita stränder. Jag är en kluven, ynkligt liten, ganska stor, glad och sorgsen och längtande människa på jorden. Som du.
