Radio igen – hörde just journalisten Peter Löfgren efterlysa en smula perspektiv i Gomorron världen. Inte ett ord på svenska löpsedlar om alla de som varje dag slåss för yttrandefrihet i Mellanöstern, som fängslas och torteras, medan komplotten mot Vilks uppfattas som en världsnyhet. Här. Så är det ju. Även om vi tror att vi har utblick och koll, så rör vi oss i vår egen damm. Normen är oss given. På alla nivåer.
Det har varit en intressant vecka. Jag deltog i en workshop kring just normer, i tisdags. Pling. Aha-upplevelse. Övningarna och diskussionerna visade hur djupt rotade våra förutfattade meningar sitter. Bilder kom upp, med automatik, av bara några beskrivande ord på en papperslapp. Och vi är ofta så fullkomligt omedvetna om att vi funkar så.
Ordet utanförskap har ju släpats runt av alla möjliga under de senaste åren, så att det nästan tappat formen – substansen är kanske en annan än den vi matats med. Det är lätt att kliva ut i det landet, om något blurrar bilden. Om man väljer en lite annan modell liv än den som gäller just där och då. Om man avviker en smula. Har för mig att jag i en gammal låt skrev nåt i stil med: ”ramarna är så trånga att de rispar min hud”. Är ramen för liten ser man inte hela bilden. Vi visar oss inte i helfigur, stolta, och som dem vi är.
Alex och Joel som ledde workshopen i Uddevalla ville få oss medvetna om att det går att göra friare val, om medvetenhet finns om normerna. Bra. Bra att de är ute i skolor och pratar om det här.
Jorå. Och så var jag i Alingsås i torsdags och spelade på biblioteket, där jag ju hängt så mycket. En fin stund. Kul att få hänga backstage på bibblorna också! På tisdag bär det av till Öckerö. Jag försöker hålla hostan stången fram tills dess. Kanjang och apelsiner och te. Hoppas det fungerar. Host host.