Ett knep att ta till när tyngden blir för stor, eller känslan av brist, eller hopplös längtan, eller när den fuktiga stickiga grå filten av tristess hotar att lägga sig tillrätta över tillvaron, är att tacka. Bara sätta igång att tacka för det som mitt i allt detta faktiskt fungerar. Eller tänka ”Glädjeämnen:” och så låta det rulla. Skriva ner är ännu bättre, men det är inte nödvändigt, det går bra att bara ligga hopkrupen under täcket eller sitta med helt vanligt morgonface på spårvagnen till jobbet och låta bilderna komma. Stort och smått.
Att jag får vakna i en varm lägenhet. Att det finns saker i kylskåpet att sno ihop en frulle av. Barnen, förstås, alltid barnen. Att jag har fantastiska människor runt mig på jobbet. De kära vännerna som finns därute. Minnena som bor i mig. Sångerna som kommit till. Musiken överhuvudtaget, musiken! De höga träden i Vasaparken med knoppar som bara väntar. Att blåmesarna sjunger så fint fast de är så små och det är så kallt. Och…Efter en stund av tackande i huvudet finns stora möjligheter att de observanta på 7an ser ett ljus tändas i blicken på mig.
Nåt att glädjas åt denna morgon i februari är att himlen faktiskt är blå över istappstaken, att Etc Göteborg fanns att läsa till frullen, att Camino:s nya nummer kommit och var lika bra som alltid, att jag ska få umgås med syrran med make idag, och möjligen få åka lite skidor, att jag fick träffa sonen igår och att dottern spelar in med sitt band hela helgen (Hunt heter de. Lägg det namnet på minnet).
Glädjeämnen kolon alltså – betrakta det som ett litet lördagstips, om inte allt är på topp. Trots OS-och sportlovsstart.