Christine Hellqvist.

Jag ser hela min stad! Jag ser ungdomstidens Brunnsbo och skymtar barndomens Kortedala, jag kan vinka till Vasakyrkan som jag var granne med tills alldeles nyss och  jag kan, eller låtsas i alla fall att jag kan vinka godnatt till min dotter i Guldheden. Det är inte klokt. Syrenerna doftar och blommar på gården och jag plockade hundkex på vägen hem från stan. Tänk att få bo såhär. Tack. Tack tack.

Att flytta är en särskild sak och, kära vänner som slet och bar i trapporna förra lördagen – this was the last time. Blir det nån mer flytt innan dom bär ut mig med fötterna före, lovar jag att anlita en firma. Jag skäms. Jag, som skryter med att jag inte är nån prylmänniska – har hört mig själv säga flera gånger att ”jag, nä, jag äger bara en cykel och en gitarr”. Jovisst. Vad var det då som fyllde portgångarna gång på gång – i  lådor, kassar,  säckar, väskor? Eh…

Det är sanslöst. Ändå har jag fraktat kasse på kasse på hojen bort till Myrorna. Stadsmissionen var och hämtade Billyhyllor, dottern fick soffan. Fast sen for vi till Ikea och köpte andra hyllor, Ivar, fd Ingo, det kändes som det var 1978 och jag hoppas bara att det inte är uråldriga tallar i Karelen som fått sätta livet till för att mina böcker skulle ha nånstans att bo.

Nu är det mesta på plats i alla fall, inklusive litteraturen. Vita gardiner vajar i försommarvindarna, berget har välkomnat mig och jag är fullkomligt tillfreds.

Vi skrev om bra dagar på skrivarcirkeln senast. Fröken (jag, då) tyckte vi skulle beskriva en drömdag, helst med avstamp nånstans där vi är, i närheten av vardagstillvaron. Det blev fint. Det blir alltid det. Det blir förunderliga historier.

Idag fick jag en dag, inte olik den jag visionerade. Flera av ingredienserna fanns; en ledig dag, ett oskrivet blad utan plikter. En god natts sömn, vilket dam i täcke av-täcke på-åldern är förbannat tacksam för. En god frulle med ägg och allt. Inget regn, kan man också vara glad för i Göteborg på hösten. Läste etc, bra drag i den. Och sen packade jag ryggan med mer kaffe, mer macka och cyklade iväg till Härlanda tjärn via Bagaregården, så att jag skulle känna dels hur det var att cykla dit från stan och sedan därifrån till skogen. Allt var bra, jag vill dit.
Efter att ha fått njuta vandringen i det stilla gråvädret, stifta närmare bekantskap med en bergsknalle och en vacker tall vid tjärnen och känna att allt detta skulle finnas inom mindre än tio minuters avstånd från hemmet, så är det avgjort. Jag vill dit. Det kan dyka upp annat, men Bagaregården är det hetaste just nu.
Kanske blir det Waernsgatan, Stefans gamla gård – om du läser det här, gamle kamrat, så hör av dig och meddela vilket nummer ni bodde på – var det 16?

Sen hem igen och så småningom bio – Julie och Julia (eller är det tvärtom?), och humöret steg ännu mer. Meryl Streep är ett snille. Filmen är en pärla, feelgood at its best.

Jovisst, min skrivna drömdag innehöll en del andra inslag också men den här lördagen dög som den var. En bra dag i livet. Tack för den.

Han hade just sålt ett par krukor ljung och ätit medhavd macka. Lördagsförmiddagen hade börjat bra och nu kom solen också, den lyste ner över Kungstorget och deras blommor. Jag passerade det gamla parets stånd med mina rödbetor just när mannen tittade upp mot himlen, log och sa:
- Å, vad vi har det bra!

Hans leende födde mitt. Hans ord öppnade mina ögon och jag fick svikt i steget mot Kungsportsplatsen, där jag skulle möta min dotter. Han var nöjd och han sa det.
När är vi nöjda? Och säger det? Varför är det hundra gånger lättare att låta samtalen kretsa kring det vi är besvikna över, arga på, missnöjda med, över bristerna vi upplever? Speglar det vår uppväxt och samhället vi lever i, där vi jagar (jagas) vidare från butik till butik, från resa till resa, från fredag till fredag? Det ingår inte i det paketet att vara nöjd. Ordet förnöjsamhet associerar till enfald. Att inte förstå att det finns mer därute, som man borde få ta del av. Att tigande bära sitt kors och inte lyfta blicken.
I böcker och artiklar kommer det dock singlande tillbaks, det som påminner om att unna sig att vara nöjd. Mindfulness kallas det nu. Vi går på kurs för att lära oss att ta vara på nuet. Jon Kabat Zinn har skrivit fin bok om det. Livet blir rikare om vi vågar. Själv försöker jag och lyckas bättre numera, men visst är det lätt att tankarna virvlar in i bristen och att synfältet begränsas till det jag inte har, till kärleken som inte kommer, till…Men jag vet ju att hur mycket jag än strävar och jagar och köper, så mättas aldrig hungern om jag inte stannar och letar upp solstrimman.
Tack, du glade försäljare på Kungstorget. Du fick mig att ta in höstlövens färger i i hjärtat. Du fick mig att njuta stunden och glädjas åt att jag kunde handla vänligt odlade rödbetor och purjolök som skall bli en borstj idag. Att jag har nog med mjöl att baka ett bröd av, till soppan. Och, inte minst, att jag har vänner och barn omkring mig, som vill smaka på den.

To my English-speaking friends:
I have just been writing about the art of being satisfied and how hard it is to get there. How business as usual doesn’t want us to feel that kind of contentment. An old sales man in a square in Gothenburg showed me how yesterday, by smiling towards the autumn sun and to his wife, saying something like: O,we are doing fine, aren’t we?
I sang some of my new songs to a friend yesterday evening and he seemed to like them. I had told him about the amazing song writing course, and incouraged by his applause I started my computer, opened Robert’s recordings and let him listen to a couple of them. Hot trousers.., and Olivia’s great song, and Sarah, he was so impressed by Sarah. Of course, who wouldn’t be? If you want to listen to her, you will find her on Myspace/rumerlovesyou. Check it out.