”Extremt kortfattat innebär våra resultat att en arbetstidsförkortning på 1 procent medför en minskad miljöbelastning med drygt 0,8 procent. Vi har också gjort ett scenario för år 2040 där vi antar att halva produktivitetsökningen fram till dess skulle användas till arbetstidsförkortning och den andra halvan till privat konsumtionsökning (de senaste 30 åren har nästan hela produktivitetsökningen använts till ökad konsumtion). Då skulle vi 2040 ha en arbetsvecka på 30 timmar och konsumtionen skulle ha ökat med 45 % (jämfört med 78 % om vi bibehåller 40-timmarsveckan). Scenariot med 30-timmarsvecka innebär att energianvändningen ”bara” ökar med 12 % jämfört med 30 % om vi behåller 40-timmarsveckan. En lägre energianvändning gör att det blir lättare att uppnå klimatmålen. Vill du läsa vårt arbetspapper så finns det här Would shorter work hours reduce greenhouse gas emissions 100326 och min presentation finns här: Jörgen Larsson Work hours as climate policyn.”

Låter inte det vettigt? Med en arbetslöshet på över 8 procent i detta land, med de som är i arbete knäande under tidsbrist och utmattningsdepressioner, så är det ju märkvärdigt att ekvationen arbetsbrist resp stressjukdomar=dela på jobben aldrig kan tyckas gå ihop för de styrande. Det verkar till och med tabu att ta upp det nuförtiden. Bara små alliansfria partier tycks våga.

Det finns en del utanför den bundna arbetstiden att ta hand om. Oss själva, våra kroppar och själar, barn och barnbarn, kanske. Att utveckla det kreativa i oss. Sätta händerna i jorden, få vår omgivning att blomma och bära frukt. Göra själv. Tillsammans med andra, som också har tid och kraft över.

Där försök har gjorts med 30-35 timmarsvecka har det varit till belåtenhet, mindre sjukskrivningar, högre livskvalitet. Nu visar Jörgen Larssons forskning att det skulle innebära mindre slitage på Jorden och hejdad klimatpåverkan.  Varför betraktas ändå 40-timmarsveckan som helig, som en naturlag? Vad är det som är så hotfullt med kortare bunden arbetstid? Att vi får tid att fundera och vara aktiva och inte reduceras till konsumenter (because we’re worth it because we are so damn tired and fed up)?

Mitt liv är helt annorlunda nu när jag jobbar kortare tid. Jag lever veckan runt, det finns ingen strävan efter att veckorna (=LIVET) skall ta slut. Och ändå är jag grymt priviligierad med ett roligt och givande jobb. Måhända blir pensionen lägre. Men å andra sidan har jag lärt mig att leva billigare, så jag är förberedd för ett liv på mindre fot. För naturens och klimatets skull behöver vi göra det, dessutom. Kan inte se annat än att ekvationen går ihop.

Igår visades HOME på Draken här i Göteborg, filmen baserad på de bilder som Yann Arthus-Bertrand har producerat, Jorden sedd från ovan. Den var så vacker. Så vacker som vårt hem i universum är,  som livets mirakel är, som träden, som det vatten är som strömmar i mina ådror och i dina och i Nilen och i kalla älvar i norr, som regnar över staden, som är bundet i isbergen, samma vatten.  Samma varelse är vi i grunden, vi som får finnas här. Om vi kunde ta in det, djupast in i hjärtat. Då.

Bästa kommentaren nu var från en uppfödare som bekymrat antog att Djurrättsalliansens kamera antagligen låg bakom att en hona bitit ihjäl sin unge.

Alla slåss för sitt. Och kör med ”gör inte vi det så gör nån annan det och det är värre”.  Driver inte vi kolkraftverken gör nån annan det (som vårt eget fina bolag Vattenfall säger).

En annan variant är ju att som land gå före och vara en  inspiration för andra. Stäng skiten. Och väck liv i inspektionerna igen, shape up lagen som de rödgröna vill. Då lär den här typen av djurhållning försvinna av sig själv och en gång kommer vi att skaka på våra huvuden och tänka: hur kunde det få fortgå?

Jag köpte Döden i grytan av Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson på Planeten i Alingsås häromdagen. Hugg tag i den om du hittar den i nån butik, eller hör av dig så kan du få låna mitt ex när jag är klar. Den är lika läsvärd som Nilssons andra böcker Den hemlige kocken och Äkta vara (dom kan du också få låna). Nu om befängda lagar och bestämmelser kring hygien, som leder till storkök, långväga transporter av färdiglagad mat i plastlådor, inga barn i dagisköken, svårare att laga riktigt mos i korvkioskerna, mer E-ämnen, mindre lust och känsla och doft och riktig mat. Läs.

En grej till – hörde på Vetenskaps-P1 att forskare nu konstaterat att djur har känslor! Jajamensan.  En ko blir glad av att lösa problem. En ko. Tänk om vi en gång blir så kloka att vi förstår vad de vill säga.

Och, som The Preacher & The Bear sjöng igår på Kulturkalaset: Eat some beans, motherfucker.

Sen kan man ju fundera lite över nyhetsvärderingen. Det brinner som bekant i Ryssland. Möjligen är dessa bränder uttjatade i GP,  har inte läst tidningen de senaste dagarna, men idag hade de i alla fall inte fått mer än en notis. Trots att de närmar sig Moskva, bränderna, och, framförallt, att de hotar kärnanläggningar. Och ökar risken att radioaktivitet från Tjernobyl sprids igen. Jo, den finns kvar, se. Olyckan hände 1986, 24 år sedan. Det är ingen tid alls. 100 000 år är ju de tidsrymder som det handlar om när det gäller halveringstider för somliga av ämnena.

En svensk energiprofessor(minns inte namnet) talade om sitt ämne  i radio i veckan. Han gillade inte vindkraft, tyckte det var onödigt, vi har redan ren energiproduktion i Sverige, sa han. Vatten och kärnkraft menade han då. Och jag suckade tungt. Jag suckar rätt ofta tungt. Vad ska man säga? Hur kan kärnkraft beskrivas som ren? Uranbrytningen är inte ren. Inte avfallstransporter, lagring, förvaring. Inte incidenter och utsläpp. Möjlighet att tillverka kärnvapen. Radioaktivt material kommer på avvägar, handlas med, smugglas. Nej, den är inte fossil, men ren? Ofarlig?

Det brinner i Ryssland, det är rekordvarmt. Ytterligare ett tidens tecken. Och ett hot till, mot kärnanläggningarna, mot oss, mot jordar och luft. Katastrofalt, och borde vara värt mer än en notis i en av landets största tidningar.

Jag har just hämtat en affisch på det som numera är mitt postkontor – en spelbutik på Linnégatan. En likadan som jag såg i köket på underbara Totleigh Barton i England för ett år sedan när jag var på låtskrivarkurs. ”Keep calm and carry on” står det på den. När jag kollade på nätet visade det sig att det finns en hemsida som heter så, de säljer allt möjligt med den devisen på. Den myntades i England i början på andra världskriget. Vår motsvarighet var ”En svensk tiger”. Jag gillar det engelska bättre, och lever gärna efter det. Den skall upp på väggen nu.

Att ”keep calm” är inte lätt när världen ser ut som den gör. Att ”carry on” är vi skyldiga den.

Listan över det som borde göra en galen är milslång. Vi vet. Vi vet att kvinnor och barn våldtas och mördas varje dag. Vi vet att vatten och jordar och skogar, själva grunden för vår existens här, misshandlas och förgiftas och massakreras varje dag. Vi vet att fängelser bågnar av människor som inte gjort något annat än att uttrycka sina åsikter. Vi vet att människor är mäktiga sådana vidrigheter som att tortera och mörda 15 000 medmänniskor och att stå alldeles stilla och uttryckslöst lyssna på en domare som räknar upp brotten och meddelar straffet. Vi vet att krig pågår nu och här, på den här planeten, vårt gemensamma hem. Och ändå klarar vi att leva på, att se bort, att vara lyckliga eller olyckliga i ”vår värld”, att reta oss på att äggen är för hårdkokta och att fel låt eller fel lag vann. Domarjävel, liksom.

Att vi inte blir galna. Eller är vi? Anpassningen och filtrerandet av intryck  är människans välsignelse och förbannelse.  Så är det. Men man skulle ju önska ett litet lyft av blicken ibland. Att det lyftet åtminstone innebär att vi kan säga tack för det vi är och har istället för att gräva ner oss i pseudoverkligheters pseudoproblem.

Galen kan man förresten också bli av att propagandamaskineriet, säkert finansierat av de mäktigaste bland de mäktiga, de räddaste bland de rädda, de girigaste bland de giriga, lyckats så bra med att så tvivel i människors sinnen om att vi orsakar förändring av atmosfären och därmed klimatet. De grävde fram ett par felaktiga slutsatser bland de tusentals sidorna i FNs klimatrapport, media nappade järnet, klimatskeptikerna drogs fram i ljuset och vips så stämde ingenting, antagligen stämde nog ingenting i rapporterna från världens ledande forskare, och troligen är det nog inte så farligt och var det inte det vi trodde och herregud vad skönt, vi fortsätter som förut. Bilen drar inte så mycket sopp, va fan, liksom, och flyget är ju lika billigt som förut, och hamburgarna kostar 10 spänn.

Måste det till en ny Katrina? Ett Tjernobyl till? En katastrof nära dig?

Och ändå. Trots allt detta så gläds jag ofantligt åt att lyssna på ett sommarprogram som det Tina Jansson hade häromdagen, jag gläds åt att vakna klockan fem och se solen gå upp över Göteborg, jag är lycklig över att skivan är på gång och över våra vackra dagar med musik i Glemminge, åt att Fårö finns med sina murar och stränga hus, sina overkliga rauklandskap och vida vita stränder. Jag är en kluven, ynkligt liten, ganska stor, glad och sorgsen och längtande människa på jorden. Som du.

Ska det bli en sommar i stil med 2003? Europa har det ännu hetare. Det är tufft för många. Inte alla har en dusch att kliva in i eller svala rum att andas i. Vi lever i en ny tid, vi har påverkat den, vi kommer inte undan. Vi måste ta hand om det nu och jag tror att vi vill om vi får syn på möjligheterna, hittar lusten, ser alla fördelar, allt gott ett varsammare förhållningssätt till Jorden skulle föra med sig. Liv i samklang istället för i kamp.

Satt på ett annat berg igår i den ljumma kvällen, ute på Donsö. Så göteborgare jag är har jag aldrig varit där förut… Skämdes nästan när jag satt på båten och tittade ut över grå kobbar och milt glittrande hav, tänk att ha allt detta så nära, hela vackra (bilfria)  skärgården, och så inte vara där mer! Det kostar inget heller, man har ju månadskort, bara att hoppa på vilken båt som helst.

Men det var inte bara naturens skönhet jag beundrade den här fredagen, det var ju musik också – SeLest spelade på Isbolaget. Smygrelease för deras skiva Kapellgatan 12. En underbar konsert medan solen sjönk i nordväst, en mix mellan ”kammarmusik och pop” som Sebastian Ring, klaviaturspelaren, uttryckte det. Fyra fantastiska stråkmusiker, plus bas, trummor och gitarr, och en gästande flygelhornist. Och så är det ju Simon Ljungman som skrivit och arrangerat och som frontar. Det måste bli bra. Det var bra. 6 september har de sin riktiga release på Pustervik, några dagar senare far de till Södra Teatern i Stockholm. Gå dit. Kolla in deras hemsida http://selest.se/wp/

Skärgård, sommar och SeLest. Inte dumt. Dessutom har det börjat porla i minnets källa, efter lite mailväxling med gammal vän. Märkligt hur mycket som kommer när en lucka slås upp. Vackra minnen. Viktiga.

Har varit i det stora landet i väster och haft fantastiska dagar. Thanks, all of you  – thanks Valorie, Ted and Diane, the nice guys at Dinnerbel, the song circle was great! Thanks David in Telluride, thanks to everybody for your generosity and kindness and appreciation! And special thanks to Tommy D for letting us stay at your nice house and for all support!

Skönheten i Rocky Mountains kommer jag att bära med mig genom livet. Berg är magiska. De omfamnar oss och ger oss rätt storlek. Och dessutom – floderna som skummade och strömmade, den mänskliga värmen på Telluridefestivalen, den fantastiska musiken, den fina stan, den genomtänkta miljöpolicyn, barnvänligheten. Nu förstår jag min kära vän Maria Bloms fascination.

Och sen Taylors Falls, Minnesota – så roligt att återse platser som fått en plats i hjärtat. En vacker flod där också, St Croixfloden, den som Moberg skrivit om i sina böcker. Mer stillsam och lugnt flytande. Turkey vultures och bald eagles svävade över vatten och kullar och vädret var varmt och fuktigt (eller fuktigt, fuktigt som Glenn Strömberg skulle sagt). Vi lyckades undvika att hamna i tornados, lyckligvis – veckan innan hade det varit massor av sådana i Minnesota. Det grövsta åskvädret hittills i mitt liv for vi igenom, dock. Blixtarna avlöste varann utan paus, det blev ljust som på dagen. Maria körde och körde genom skyfallen, jag satt stel och rädd och flämtade när himlavalvet exploderade. Nu sjunger vi, sa hon som inte alls var lika ängslig och så gjorde vi det och kanske tog det oss igenom.

Musiken tar en igenom och öppnar dörrar, nu har vi fått det bevisat igen. Det roliga i USA är att människor berättar om hur mycket de tyckt om det de hört, de kommer fram, de tar tag i en och tackar. Och man blir likadan själv, så snabbt blir man det eftersom det känns så bra och rätt och jag önskar att det gick att behålla den känslan och det sättet här också. Fascinerande hur vi anpassar oss till rådande kultur, hur snabbt vi kan bli mer generösa och modiga och hur snabbt vi kan tystna och bli rädda och snåla också – då vi ser förbi varann, släpper dörren fast vi vet att folk kommer bakom oss, nästan inte väjer för varann, som att vi inte vill erkänna att andra, de andra, de okända, finns.

Om vi unnar varann ett leende och en blick blir det lättare att gå runt här, som att vi får bevisat att vi finns och får finnas. Inte förstör dagen för dem vi möter utan kanske rentav tillför något till deras liv, om än aldrig så lite.

Att flytta är en särskild sak och, kära vänner som slet och bar i trapporna förra lördagen – this was the last time. Blir det nån mer flytt innan dom bär ut mig med fötterna före, lovar jag att anlita en firma. Jag skäms. Jag, som skryter med att jag inte är nån prylmänniska – har hört mig själv säga flera gånger att ”jag, nä, jag äger bara en cykel och en gitarr”. Jovisst. Vad var det då som fyllde portgångarna gång på gång – i  lådor, kassar,  säckar, väskor? Eh…

Det är sanslöst. Ändå har jag fraktat kasse på kasse på hojen bort till Myrorna. Stadsmissionen var och hämtade Billyhyllor, dottern fick soffan. Fast sen for vi till Ikea och köpte andra hyllor, Ivar, fd Ingo, det kändes som det var 1978 och jag hoppas bara att det inte är uråldriga tallar i Karelen som fått sätta livet till för att mina böcker skulle ha nånstans att bo.

Nu är det mesta på plats i alla fall, inklusive litteraturen. Vita gardiner vajar i försommarvindarna, berget har välkomnat mig och jag är fullkomligt tillfreds.

Och det mirakulösa uppstod att alla var med och skapade goda energier. Den kärleksfulla kraft som uppstår då kan skapa vadsomhelst, välta vadsomhelst. Jag har gått omkring och varit stolt hela Kristi Himmelsfärdshelgen, över att vi gjorde det och över människan. Den kreativa skapande lysande generösa människan. Såna kan vi vara. Och musiken som hörts från Östraboteaterns scen…ojojoj. Stjärnor har tänts cch alla har jublat när det skett, de har jublat åt varann och åt sig själva. Våra egna från väst; The Naima Train,  Selsius, December. Och bluestrion från Stockholm, Factory Brains (Tom Waits måtte väl få höra dem nån gång!?), Jenny Lysander… Gå in på www.musikdirekt.com och kolla. Där finns filmer med alla.

Får jag bara sova en vecka nu, så är jag tillbaks på banan. Rikare (inte på pengar) än nånsin.

Ändå är det roliga saker på gång – Riksfestivalen i Musik Direkt nästa helg! Svinball! Det är inte precis att stressa ihjäl sig i vården eller att kliva ner i gruvan. Och det är bara en puckel för mig, en tillfällig arbetstopp. Förr var det såhär mest hela tiden och till slut tappade jag perspektivet och trodde att livet måste vara så. Att jaga runt som en förgiftad råtta, ramla hem efter jobbet, bara orka hänga i soffan,  knappt palla att laga mat.

Det läget är det nu. Att ta sig upp för backen till Friskis blir oöverstigligt, fast jag vet att det är just nu det behövs som bäst. Intressant, alltihop. Jag käkar plötsligt utelunch varenda dag, eftersom jag inte orkar/hinner fixa mat att ta med. Jag hittar anledningar att trösta mig med godis. Botar huvudvärken med piller. Hade jag varit inne i konsumtionssvängen, som förr, hade jag absolut dragit runt i klädaffärerna och unnat mig.

Är det detta vi vill ha? Att prata kortare arbetstid är ju nästan tabu numera – alla skall jobba heltid, eller mer. Samtidigt som över 400 000 är arbetslösa.  Den ekvationen är märklig, vore det inte förnuftigare att dela lite? Det är en av aspekterna. Men också – vem vinner på att ha en befolkning som kör slut på sig så att det enda man pallar är att konsumera? Suga i sig vad det nu kan vara – snabbmat, 17 kilo godis per år, tv, kläder, prylar… Och när man nu jobbar så mycket skall man i alla fall bo bra – vi tjackar hus och dyra bostadsrätter och är därmed prisgivna åt att fortsätta jobba järnet.

Allt hänger ihop. Även om hjärnan är överansträngd så ser jag det. Och jag ser fram emot att få gå tillbaka till mina 70 procent. Då orkar jag så mycket annat. Då skall jag baka bröd igen, planera skrivarcirklar, skriva låtar, engagera mig i det viktiga, vandra, blogga mer.

Men hjärtligt välkomna till Uddevalla under Kristi Himmelsfärdshelgen – det blir alldeles strålande musik dagar och kvällar med en del av det här landets mest spännande unga musiker! Om ni ser nån tant som far runt i gympadojor och försöker vara på alla ställen samtidigt så är det jag!

Skrivargruppen for till Västkusten i lördags och fick bo i Lenas fina hus i blått och vitt och vakna till havsutsikt. Vi har mediterat och skrivit och dansat och skrattat och målat. Och vandrat, och lyssnat på musik. En värdig avslutning på vårens kurs.

I övrigt har det ju hänt en del sedan jag bloggade sist – Eyafjellajökull vaknade och skakade inte bara Island utan också våra föreställningar om att vi kan styra vår tid och våra planer helt ohejdat. Plötsligt blev vi, som är helt ovana vid sådana krafter i naturen, själva drabbade och strandsatta. Från att ha varit åskådare, från att vi stått med huvudena på sned och förfärats över jordbävningar och tyfoner, så var vi tvungna att räta upp skallarna och se verkligheten i vitögat. Visserligen var det lindrigt, inga stora personskador eller så, men askan letade sig in i vår vardag (och kan komma tillbaka – känns inte alls säkert att vi kommer iväg till Minnesota i sommar…). Mot jordens krafter står vi oss slätt. Hon på Island gav oss bevis på det. Det kan vi behöva.