Christine Hellqvist.

Titta, vad bra! Min lagkamrat från i lördags, Oscar, har fixat ny blogg, så sidan inte skall krascha när jag får feeling och börjar blogga ofta. Heja Oscar! Bra på höjdhopp är han också. Och spelar som en kung.
Snart skall jag iväg till Liseberg och titta på stadens hjälte Håkan H, där min kompanjon Simon, nyss fyllda 30, spelar gitarr så fint. Förra året var jag backstage så till den milda grad att jag stod på själva scenen tillsammans med bandets släkt och vänner (bakom kulisserna, alltså) och fick skymta och höra kärleken som bara vällde in, från 17 000 personer. Vilken känsla det måtte vara. Men dom är värda det, fantastiskt band, fantastisk scenpersonlighet, Håkan. Ingen sorg alls känner vi, bara lycka.

Den luras lite, hösten, förledd av växthusgaser och uppvärmning, men inte helt. Det fanns trots allt skärpa i luften i morse, och jag gömmer händerna i handledsvärmare när jag cyklar om morgnarna.

Cyklar inte varje morgon, inte idag. Men igår. För att släcka ut den kolossala träningsvärken efter lördagens fysiska kraftprov. Först Slottskogsvallen, denna ärevördiga arena, där Gunder Hägg sprungit och Christian Olsson säkert klivit iväg i trestegsgropen och allt möjligt fantastiskt hänt. Där samlades nämligen i lördags middag en sällsam skara av 30-årsfirare – Simon L och David A fyllde och startade sitt kalas med femkamp. Riktig! Inte löpa med ägg i sked och kasta stövel utan längd och höjd och kula och sprint och stafett! Basspelare sågs fara iväg mot längdhoppsgropen i farlig fart. Textförfattare av rang stötte kula så det skvätte i sanden, en av stadens mer framgångsrika keyboardister visade sig vara grym på höjdhopp och trummisarna var bäst på det mesta.

Själv måste jag bita i det sura äpplet och inse att nästan 40 år hade gått sen jag sprang 60 meter på 9 blankt. Nästan så jag började undra om jag inte fabulerar där…Men visst var det väl så – Janet sprang på 8,8 och jag lite långsammare? Nu var det i alla fall fasen så trögt i starten, accet fanns inte (men jag slog Simons mamma!). Och några 1,38 i höjd som förr i världen, det blev det inte. Ackackack ja.

Glad i alla fall att jag fortfarande klarar att springa överhuvudtaget och att det är kul. Skithäftigt med de där röda banorna som sviktar och när jag vacklade in i vardagsrummet för att kolla friidrott på söndagseftermiddagen kände jag speciellt för de där stackarna som kommer sist. Som bara ser ryggen på Bolt försvinna över mållinjen långt där framme. Nu vet jag hur det känns.

Som om inte det var nog, dansade jag i timmar i Folkets Hus i Alingsås senare samma dygn, och en bit in på nästa. Tompa och Ola firade 50-årsdagar. Puh. Men roligt var det alltihop, tack för kalasen!

Höst på väg, alltså. Gör inget. Den är vacker och det är något drömskt över landskapet när löven ger sig ut, lugnt singlande genom klarluften. Undrar hur de har det i Totleigh Barton, om det är kyligt om kvällarna nu? Lite rapporter från deltagarna har lyckligtvis kommit och den förunderliga avslutningskvällen när alla spelade är möjlig att lyssna på, efter att Robert fixat till och lagt den på nätet. Det är tur att det går, att mail kommer och att bilder finns, annars hade jag trott att allt var en dröm.

Yeah, maybe the magic week at Totleigh Barton was a dream? I am glad that Robert has managed to get the concert night together so I can listen to their beautiful voices, and that Marias and Alans pictures exist, and all the mails from the nice people, otherwise I would not be sure that it was for real.

The Fall is on its way here, even though the days are still warm (a little too warm, the climate change has reached Sweden, too), and I spend my evenings practising on my guitar, reading, trying to write some new songs and rehearsing – I will be playing soon and I am also starting the writers circle again on Thursday, looking forward to that.

Last Saturday I was practising other things, running and long jumping and high jumping, as a part of a 30th birthday celebration (not mine…) and I got the most dreadful muscle pain. But it was great fun. And I survived.