Jag har alltid tyckt mycket om påsken. Det är vår, ljuset är tillbaka, det blommar gult på torgen, vintergäcken sticker upp under syrenbuskarna vid Kungsparken och det är liksom ingen big deal, påsken får bli det den blir. Inte så mycket orubbliga traditioner och stressade förväntningar som på jul.
I år har jag bara en lunch på Annandagen bestämd, annars ska jag cirkulera lite, tänkte jag. Har för en gångs skull tillgång till bil, lånar syrrans snåldiesel, så nu skall jag passa på att göra utflykter. Packa ryggan och gå runt Gerdsken i Alingsås. Packa en ny rygga och vandra mina ungdomsstigar i Djupadala, höra ån brusa under den lilla bron och minnas våra galenskaper därute. Hur jag sprang och sprang på grusvägen, från stallet och hem. Och tillbaks. Jag sprang ofta…Hur jag slängde mig av moppen när Håkan inte stannade innan vi kom fram till vår stuga – jag fick inte åka med på moped, då var det bäst att hoppa innan mamma fick syn på mig. Jag skall ta mig bort till Nappesten också, titta ut över Gravsjön och minnas alla våra dyk, Bertils myrkrig, hur min batteridrivna plastgrammofon lät Fleetwood Mac’s Albatross ljuda ut i sommarkvällen. En gång. För längesen.
Nåt sånt skall det bli. Kanske en tur för att hälsa på min älskade ex-häst (eller häst är hon ju ännu men inte min utan Maries) Móra också.
Och så blir det väl ett eller annat ägg. Glad påsk på er!

