Arkiv för juli, 2010

Kluvet

tisdag, 27 juli, 2010

Nu läser jag Bodil Malmsten igen, hittade leopardboken på biblioteket igår. Lycklig, alltså och känner hur malmstenifieringen drabbar mig. Antagligen för att jag brottas med världen lite som hon gör. Det där som gör en vansinnig, eller borde göra det – att man kan stå ut med att veta att barn i Bangladesh arbetar barfota med att skrota fartyg och blir förgiftade av skiten där. Att det sker, att företag sänder sina fartyg på skrotning dit för att det är billigt och fast de vet. Att vi vet och inte vet vad vi ska göra åt det.

Listan över det som borde göra en galen är milslång. Vi vet. Vi vet att kvinnor och barn våldtas och mördas varje dag. Vi vet att vatten och jordar och skogar, själva grunden för vår existens här, misshandlas och förgiftas och massakreras varje dag. Vi vet att fängelser bågnar av människor som inte gjort något annat än att uttrycka sina åsikter. Vi vet att människor är mäktiga sådana vidrigheter som att tortera och mörda 15 000 medmänniskor och att stå alldeles stilla och uttryckslöst lyssna på en domare som räknar upp brotten och meddelar straffet. Vi vet att krig pågår nu och här, på den här planeten, vårt gemensamma hem. Och ändå klarar vi att leva på, att se bort, att vara lyckliga eller olyckliga i ”vår värld”, att reta oss på att äggen är för hårdkokta och att fel låt eller fel lag vann. Domarjävel, liksom.

Att vi inte blir galna. Eller är vi? Anpassningen och filtrerandet av intryck  är människans välsignelse och förbannelse.  Så är det. Men man skulle ju önska ett litet lyft av blicken ibland. Att det lyftet åtminstone innebär att vi kan säga tack för det vi är och har istället för att gräva ner oss i pseudoverkligheters pseudoproblem.

Galen kan man förresten också bli av att propagandamaskineriet, säkert finansierat av de mäktigaste bland de mäktiga, de räddaste bland de rädda, de girigaste bland de giriga, lyckats så bra med att så tvivel i människors sinnen om att vi orsakar förändring av atmosfären och därmed klimatet. De grävde fram ett par felaktiga slutsatser bland de tusentals sidorna i FNs klimatrapport, media nappade järnet, klimatskeptikerna drogs fram i ljuset och vips så stämde ingenting, antagligen stämde nog ingenting i rapporterna från världens ledande forskare, och troligen är det nog inte så farligt och var det inte det vi trodde och herregud vad skönt, vi fortsätter som förut. Bilen drar inte så mycket sopp, va fan, liksom, och flyget är ju lika billigt som förut, och hamburgarna kostar 10 spänn.

Måste det till en ny Katrina? Ett Tjernobyl till? En katastrof nära dig?

Och ändå. Trots allt detta så gläds jag ofantligt åt att lyssna på ett sommarprogram som det Tina Jansson hade häromdagen, jag gläds åt att vakna klockan fem och se solen gå upp över Göteborg, jag är lycklig över att skivan är på gång och över våra vackra dagar med musik i Glemminge, åt att Fårö finns med sina murar och stränga hus, sina overkliga rauklandskap och vida vita stränder. Jag är en kluven, ynkligt liten, ganska stor, glad och sorgsen och längtande människa på jorden. Som du.

SeLest, skärgård, hetta och minnen

lördag, 10 juli, 2010

Det kostar på också, att bo på ett berg. Särskilt när temperaturen drar sig uppåt 30 grader och trappan ligger i sol och jag redan trampat uppåt från stan. Jojo, jag vet, jag är ingen rutinerad Masthuggsbo ännu. Bra konditionsträning är det i alla fall och det är bra, det, när det tar emot att gå på Friskis i sommarn. Jag kastade mig in i duschen nu när jag kom hem, underbart, men kort, för när jag precis efteråt gjorde ansträngningen att slå ett nummer på telefonen och prata lite med våra Fårö-värdar, så var det lika svettigt igen. Att tänka är svettigt.

Ska det bli en sommar i stil med 2003? Europa har det ännu hetare. Det är tufft för många. Inte alla har en dusch att kliva in i eller svala rum att andas i. Vi lever i en ny tid, vi har påverkat den, vi kommer inte undan. Vi måste ta hand om det nu och jag tror att vi vill om vi får syn på möjligheterna, hittar lusten, ser alla fördelar, allt gott ett varsammare förhållningssätt till Jorden skulle föra med sig. Liv i samklang istället för i kamp.

Satt på ett annat berg igår i den ljumma kvällen, ute på Donsö. Så göteborgare jag är har jag aldrig varit där förut… Skämdes nästan när jag satt på båten och tittade ut över grå kobbar och milt glittrande hav, tänk att ha allt detta så nära, hela vackra (bilfria)  skärgården, och så inte vara där mer! Det kostar inget heller, man har ju månadskort, bara att hoppa på vilken båt som helst.

Men det var inte bara naturens skönhet jag beundrade den här fredagen, det var ju musik också – SeLest spelade på Isbolaget. Smygrelease för deras skiva Kapellgatan 12. En underbar konsert medan solen sjönk i nordväst, en mix mellan ”kammarmusik och pop” som Sebastian Ring, klaviaturspelaren, uttryckte det. Fyra fantastiska stråkmusiker, plus bas, trummor och gitarr, och en gästande flygelhornist. Och så är det ju Simon Ljungman som skrivit och arrangerat och som frontar. Det måste bli bra. Det var bra. 6 september har de sin riktiga release på Pustervik, några dagar senare far de till Södra Teatern i Stockholm. Gå dit. Kolla in deras hemsida http://selest.se/wp/

Skärgård, sommar och SeLest. Inte dumt. Dessutom har det börjat porla i minnets källa, efter lite mailväxling med gammal vän. Märkligt hur mycket som kommer när en lucka slås upp. Vackra minnen. Viktiga.

Sommar i stan

söndag, 4 juli, 2010

En molnskärm har dragit ner tempen lite denna söndag. Inte mig emot, igår var det lite pustigt. Svensktoppsväder, som en gammal vän en gång uttryckte det. Jo, det är underbart med sommar, men helst skall vatten finnas att lägga sig i om hettan är svår. Det får bli cykel till Amundön. När jetlaggen gett med sig skall jag ut och lufta hojen.

Har varit i det stora landet i väster och haft fantastiska dagar. Thanks, all of you  – thanks Valorie, Ted and Diane, the nice guys at Dinnerbel, the song circle was great! Thanks David in Telluride, thanks to everybody for your generosity and kindness and appreciation! And special thanks to Tommy D for letting us stay at your nice house and for all support!

Skönheten i Rocky Mountains kommer jag att bära med mig genom livet. Berg är magiska. De omfamnar oss och ger oss rätt storlek. Och dessutom – floderna som skummade och strömmade, den mänskliga värmen på Telluridefestivalen, den fantastiska musiken, den fina stan, den genomtänkta miljöpolicyn, barnvänligheten. Nu förstår jag min kära vän Maria Bloms fascination.

Och sen Taylors Falls, Minnesota – så roligt att återse platser som fått en plats i hjärtat. En vacker flod där också, St Croixfloden, den som Moberg skrivit om i sina böcker. Mer stillsam och lugnt flytande. Turkey vultures och bald eagles svävade över vatten och kullar och vädret var varmt och fuktigt (eller fuktigt, fuktigt som Glenn Strömberg skulle sagt). Vi lyckades undvika att hamna i tornados, lyckligvis – veckan innan hade det varit massor av sådana i Minnesota. Det grövsta åskvädret hittills i mitt liv for vi igenom, dock. Blixtarna avlöste varann utan paus, det blev ljust som på dagen. Maria körde och körde genom skyfallen, jag satt stel och rädd och flämtade när himlavalvet exploderade. Nu sjunger vi, sa hon som inte alls var lika ängslig och så gjorde vi det och kanske tog det oss igenom.

Musiken tar en igenom och öppnar dörrar, nu har vi fått det bevisat igen. Det roliga i USA är att människor berättar om hur mycket de tyckt om det de hört, de kommer fram, de tar tag i en och tackar. Och man blir likadan själv, så snabbt blir man det eftersom det känns så bra och rätt och jag önskar att det gick att behålla den känslan och det sättet här också. Fascinerande hur vi anpassar oss till rådande kultur, hur snabbt vi kan bli mer generösa och modiga och hur snabbt vi kan tystna och bli rädda och snåla också – då vi ser förbi varann, släpper dörren fast vi vet att folk kommer bakom oss, nästan inte väjer för varann, som att vi inte vill erkänna att andra, de andra, de okända, finns.

Om vi unnar varann ett leende och en blick blir det lättare att gå runt här, som att vi får bevisat att vi finns och får finnas. Inte förstör dagen för dem vi möter utan kanske rentav tillför något till deras liv, om än aldrig så lite.