Jag ser hela min stad! Jag ser ungdomstidens Brunnsbo och skymtar barndomens Kortedala, jag kan vinka till Vasakyrkan som jag var granne med tills alldeles nyss och jag kan, eller låtsas i alla fall att jag kan vinka godnatt till min dotter i Guldheden. Det är inte klokt. Syrenerna doftar och blommar på gården och jag plockade hundkex på vägen hem från stan. Tänk att få bo såhär. Tack. Tack tack.
Att flytta är en särskild sak och, kära vänner som slet och bar i trapporna förra lördagen – this was the last time. Blir det nån mer flytt innan dom bär ut mig med fötterna före, lovar jag att anlita en firma. Jag skäms. Jag, som skryter med att jag inte är nån prylmänniska – har hört mig själv säga flera gånger att ”jag, nä, jag äger bara en cykel och en gitarr”. Jovisst. Vad var det då som fyllde portgångarna gång på gång – i lådor, kassar, säckar, väskor? Eh…
Det är sanslöst. Ändå har jag fraktat kasse på kasse på hojen bort till Myrorna. Stadsmissionen var och hämtade Billyhyllor, dottern fick soffan. Fast sen for vi till Ikea och köpte andra hyllor, Ivar, fd Ingo, det kändes som det var 1978 och jag hoppas bara att det inte är uråldriga tallar i Karelen som fått sätta livet till för att mina böcker skulle ha nånstans att bo.
Nu är det mesta på plats i alla fall, inklusive litteraturen. Vita gardiner vajar i försommarvindarna, berget har välkomnat mig och jag är fullkomligt tillfreds.