En molnskärm har dragit ner tempen lite denna söndag. Inte mig emot, igår var det lite pustigt. Svensktoppsväder, som en gammal vän en gång uttryckte det. Jo, det är underbart med sommar, men helst skall vatten finnas att lägga sig i om hettan är svår. Det får bli cykel till Amundön. När jetlaggen gett med sig skall jag ut och lufta hojen.
Har varit i det stora landet i väster och haft fantastiska dagar. Thanks, all of you – thanks Valorie, Ted and Diane, the nice guys at Dinnerbel, the song circle was great! Thanks David in Telluride, thanks to everybody for your generosity and kindness and appreciation! And special thanks to Tommy D for letting us stay at your nice house and for all support!
Skönheten i Rocky Mountains kommer jag att bära med mig genom livet. Berg är magiska. De omfamnar oss och ger oss rätt storlek. Och dessutom – floderna som skummade och strömmade, den mänskliga värmen på Telluridefestivalen, den fantastiska musiken, den fina stan, den genomtänkta miljöpolicyn, barnvänligheten. Nu förstår jag min kära vän Maria Bloms fascination.
Och sen Taylors Falls, Minnesota – så roligt att återse platser som fått en plats i hjärtat. En vacker flod där också, St Croixfloden, den som Moberg skrivit om i sina böcker. Mer stillsam och lugnt flytande. Turkey vultures och bald eagles svävade över vatten och kullar och vädret var varmt och fuktigt (eller fuktigt, fuktigt som Glenn Strömberg skulle sagt). Vi lyckades undvika att hamna i tornados, lyckligvis – veckan innan hade det varit massor av sådana i Minnesota. Det grövsta åskvädret hittills i mitt liv for vi igenom, dock. Blixtarna avlöste varann utan paus, det blev ljust som på dagen. Maria körde och körde genom skyfallen, jag satt stel och rädd och flämtade när himlavalvet exploderade. Nu sjunger vi, sa hon som inte alls var lika ängslig och så gjorde vi det och kanske tog det oss igenom.
Musiken tar en igenom och öppnar dörrar, nu har vi fått det bevisat igen. Det roliga i USA är att människor berättar om hur mycket de tyckt om det de hört, de kommer fram, de tar tag i en och tackar. Och man blir likadan själv, så snabbt blir man det eftersom det känns så bra och rätt och jag önskar att det gick att behålla den känslan och det sättet här också. Fascinerande hur vi anpassar oss till rådande kultur, hur snabbt vi kan bli mer generösa och modiga och hur snabbt vi kan tystna och bli rädda och snåla också – då vi ser förbi varann, släpper dörren fast vi vet att folk kommer bakom oss, nästan inte väjer för varann, som att vi inte vill erkänna att andra, de andra, de okända, finns.
Om vi unnar varann ett leende och en blick blir det lättare att gå runt här, som att vi får bevisat att vi finns och får finnas. Inte förstör dagen för dem vi möter utan kanske rentav tillför något till deras liv, om än aldrig så lite.