Sällan har jag väl sett så mycket blåsippor i blom! Vi är ju inte bortskämda med dessa små bitar himmel, precis, men igår såg vi dem under vår vandring ute på Hovenäset. Jag hade tänkt lägga in en bild på dem, men kameran fångade inte alls det blå, den såg inte det ögat gladde sig åt. Så de får ligga i minnesbanken istället. Vitsippsbackarna står där också nu, det är mirakeltid och vi har haft en mirakelhelg.
Skrivargruppen for till Västkusten i lördags och fick bo i Lenas fina hus i blått och vitt och vakna till havsutsikt. Vi har mediterat och skrivit och dansat och skrattat och målat. Och vandrat, och lyssnat på musik. En värdig avslutning på vårens kurs.
I övrigt har det ju hänt en del sedan jag bloggade sist – Eyafjellajökull vaknade och skakade inte bara Island utan också våra föreställningar om att vi kan styra vår tid och våra planer helt ohejdat. Plötsligt blev vi, som är helt ovana vid sådana krafter i naturen, själva drabbade och strandsatta. Från att ha varit åskådare, från att vi stått med huvudena på sned och förfärats över jordbävningar och tyfoner, så var vi tvungna att räta upp skallarna och se verkligheten i vitögat. Visserligen var det lindrigt, inga stora personskador eller så, men askan letade sig in i vår vardag (och kan komma tillbaka – känns inte alls säkert att vi kommer iväg till Minnesota i sommar…). Mot jordens krafter står vi oss slätt. Hon på Island gav oss bevis på det. Det kan vi behöva.